Förtvivlan

Det är vad man känner när ens lilla telning skriker och man inget kan göra.Idag har Eilie varit tokhungrig på kvällen, direkt efter hon har ätit har hon blivit hungrig igen. Vi skulle fram till Maxi, så jag gav henne mat, på vägen dit och hem var hon så hungrig så hon skrek, direkt när vi kom hem blev det mat igen. Sen till stallet, mat först, på vägen dit vilda hunger skrik och mammans och pappans hjärtan brast. Direkt vid stallet, mer mat. Vi började misstänka magsmärtor, så Martin gick med henne och höll "prutthållning" hon var belåten och pruttade lite. Hela vägen hem från stallet skrik. hemma, ätning, sen massage ifall att det var magen, sen blev det lugnt. Hon fick prova napp och det fungerade efter en stund, hon var mycket nöjd och somnade mot min axel. Nu har hon nyss ätit IGEN, så vi ska prova att sova. Jag vill tillägga att när jag ammar så får hon äta tills hon släpper sen provar jag om hon vill ha det andra bröstet, hon äter med varierande tid ibland tio minuter ibland 50 minuter innan hon släpper.
Det jag undrar är om ni har varit med om något liknande.
Jag vill även tala om att bröllopet igår var mycket trevligt, inga missöden. Bara berusade släktingar, men de höll sig i skinnet. Eilie skötte sig exemplariskt när hon var vaken var hon glad och go.