En trevlig eftermiddag med Lillebrollan

Idag har Martin, jag och min mellan lillebrolla Gustav varit och badat. Vi badade i Hultsjön som ligger utanför Sannahed. Vattnet där är obeskrivligt snuskigt, men botten är fin och vattnet är lagom varmt, så vi envisas med att åka dit på kvällarna. Gustav har det ganska tråkigt på dagarna nu, eftersom mina andra bröder är på diverse läger och Gustavs kompisar är på semestrar. Så jag fick duga idag i brist på andra ;) . Gustav är tretton år och har ungefär samma humor som jag, så när vi umgås så blir det många plumpa skämt och elakheter. Som idag när vi badade så var det en hyfsat jobbig unge i fyra års åldern där. Ungen skrek och apade sig. Sen frågade ungen sin mamma om man kunde drunkna i den här sjön, mamman sa givetvis ja. varpå Gustav viskar: - Prova, ung***. Detta låter inte så kul men om man vet att Gustav ser ut som en ängel med ljust hår och stora ögon med långa ögonfransar och har en hyfsat from framtoning så vet man att det måste ha varit ganska löjeväckande. På lördag ska vi träffa resten av brollorna för då komfirmeras Kalle min äldsta lillebror. Ludvig är då följakteligen yngst, han har varit på brandläger, det innebär att de lär sig livräddning och grejer. Men det låter mer som ett träningsläger för blivande pyromaner.
Eftersom att Ludvig är yngst så brukar han oftast bara hänga oå andras upptåg och vara ganska så snäll och medgörlig. Men för ett par år sedan så visade han plötsligt på lite egen vilja. Han har i alla år blivit kallad för Ludde, men när min käre vän Li för ca två år sedan sa Ludde till honom så bad han henne i barsk ton att kalla honom Ludvig hädanefter om han fick be, då han föredrog sitt riktiga namn framför smeknamnet. Li bad givetvis om ursäkt för sin fadäs samtidigt som hon hade lite svårt att hålla sig för skratt när hon kollade på den mycket bestämde lille herrn.
Jag älskar verkligen mina bröder och att umgås med dom, det är något jag gör alldeles för sällan.

Nu alldeles nyss har jag varit hos min häst, hon ser snällare ut nu. Tur, annars hade det blivit slakt på gården. Jag skulle fylla på vatten och lyckades skrapa bort hud och få lite ryggskott. Jag är verkligen skicklig på att skada mig. Jag sa till pappa för ett tag sedan att jag har ärvt hans klumpighet, då svarade han fyndigt :- det kan du ju inte ha gjort jag har min kvar. Och detta är förvisso sant. inga skadar sig oftare än Fredrikson släktet. Motorsågar i ben, grenar genom magen, knivar i lår och knä, spikar som river sönder senor, you name it och vi har råkat ut för det. jag tror att det ligger en förbannelse över släkten sedan flera hundra år tillbaka. Ni som känner till mig och min klantighet, vad säger ni? förbannelse?