Första dagen utan häst

Det har känts hela dagen som att jag har glömt någonting, sen har jag kommit på "Ah just, stallet ja, undrar vilket pass jag hade idag. Nej men jag ska ju inte till något stall." Lite vemodigt är det, som att jag har gett bort en bit av mig själv. vem är jag utan häst? utan att vara stressad över att hinna allt, stressad över att få pengarna att räcka, dåligt samvete över att jag inte ger hästen tillräckligt med tid. Men sen är det alla positiva saker kring hästägande:frihetskänslan en härlig uteritt skänker, lukten av hästhals, samtal med min hästpolare som bara står och lyssnar utan att döma, ärligt menade ömhetsbetygelser, en puss, ett stort huvud på axeln som släpper ut en tung pust som säger: "Du kömpis jag gillar dig", en vänskaplig klining på ryggen när jag har kliat henne, för det ska vara rättvist. Samarbetet mellan henne och mig när vi tränar dressyr och bägge två tycker det är meckigt men tillsammans går det om vi lägger manken till.
jag vet att jag har annat att tänka på nu, det behöver ingen påminna mig om jag lovar, jag tänker på Eilie 98% av min vakna tid. Men det utesluter inte det faktum att jag kommer sakna min stora ibland bråkiga, men oftast justa vän, och jag gör det redan, så det så!