Den största skräcken

Den största skräcken som alla föräldrar bär på är att någonting ont skall drabba deras barn. Den är en sådan överväldigande skräck så att den är ogreppbar. Det går liksom inte ens att tänka på utan att få frossbrytning,  det finns inte på kartan att ens ättelägg skall fara illa på något sätt.
Ändå händer det, och man står maktlös. Det är små saker som feber och förkylningar och narig hud som inte vill ge med sig. Och det är större saker som att de blir utanför på dagis eller får en oförtjänt tillsägelse av någon annan vuxen när man inte är närvarande.

Ibland är man själv skyldig till att det lilla barnet far illa, genom att man har sovit dåligt och inte ger barnet den uppmärksamhet som det vill ha eller att man har kort stubin och säger till med onödigt skarp stämma. Det är det som jag mår sämst över, att jag känner att jag är delaktig i att mitt barn känner sig oviktig eller fel. Men det är ofrånkomligt, föräldrar är människor, människor med krav på sig att försörja sitt barn, verka för ett fungerande samhälle och ca 1000 andra krav. Dessa krav gör att det är svårt att vara den där perfekta föräldern som man tänkte sig att man skulle vara, den som tålmodigt tar emot sparkar och slag av sitt barn, som ler mjukt mot barnet när det skriker på restaurang, den som alltid är 100% närvarande, den som planerar och organiserar perfekt och varje dag lagar mat som är så god och näringsrik att kostrådgivare häpnar. Men jag räcker inte till, jag känner det hela tiden, jag räcker inte till.
Men på något sätt är jag ändå nöjd med mig själv som förälder. Jag ler nog snarare psykopatiskt när mitt barn skriker på restaurang, jag blir ilsk när hon slår mig, jag är närvarande 50% av tiden och ger allt jag orkar då, jag lagar skräpmat ibland och det händer att vi äter på skräpställen. Men jag är den bästa mamman jag kan vara till mitt barn. Därför är jag bra!