Kurrehelg

I helgen har Eilie haft med sig en kompis hem som bott hos oss och deltagit i diverse aktiviteter. Denna kamrat är ca 1 dm hög och ganska tystlåten, han (hon enligt Eilie) har en burrig svans och ett lite lömskt ansiktsuttryck som är relativt oförändrat oberoende av situation. Han heter Kurre och bor i en liten låda.
Under helgen hos oss har han fått vidgade vyer,han har lärt sig att spela piano, han har besökt en loppis, varit på grillkväll, följt med och kollat när Eilie red, åkt karusell och lilleputtetåg, klappat Måns, varit hos Eilies mormor där han fick åka på flaket till trehjulingen och mysa i hängmattan. Han var helt enkelt med på allt.

Ångesten över att tappa bort den lille lymmeln drog tyvärr ner stämningen lite. Jag tror att jag kan ha utropat:   "- Men var är Kurre?!" gissningsvis 50 gånger mellan torsdag till söndag. Med andra ord var det lite av en lättnad att återlämna honom till hans mamma och pappa, som bor på dagis, på måndag morgon.

Med Kurre följde även en bok där man skulle sätta in bilder på vad Kurre och barnet (denna gång Eilie) varit med om och skriva om helgen, ganska trevlig idé men även det ganska stressande. Jag menar tänk om man inte har någon skrivare, eller om man faktiskt inte gjort någonting under helgen och alla andra barn som har haft Kurre hat gjort massor.
Ja det är en svår balansgång det där med vandringsgosedjur.