D.N skriver om hur svårt barn har att acceptera ordet Hen. Jag anser det snarare vara så att vuxna har svårt att acceptera Hen som pronomen. Varför skulle barn som lär sig nya ord varje dag känna att just Hen är ett ord som de inte riktigt greppar? Barn lär sig språkets betydelse oavbrutet, de lär sig att samma ord kan ha flera betydelser (homonymer).De lär sig att olika ord kan betyda samma sak (synonymer) och de lär sig vad orden de säger får för bemötande. Varför skulle ett nytt ord vara svårt för dem att greppa? Låter totalt orimligt. Att folk är rädda och oroliga för att genuspedagogiken på något sätt skall förgifta förskolor och skolor,är skrämmande i sig.
En annan synvinkel på detta med hen kommer från socionomen Elise Claeson, jag måste nu säga att hon är debattör och socionom, enkom, ingen forskare. Hon menar att:
"– Man vet att barn får sin könsuppfattning väldigt tidigt. Flickor får sin prinsessperiod i 4-6 årsåldern, och alla tycker det är hemskt, men det är en fas. Pojkar har en motsvarande fas där de upptäcker att de har ett kön. Det går över och är inget som hänger kvar hela livet.
– Psykologiskt är det här något som alla barn går igenom för att känna att man är ett kön, och inget mittemellan. Att då gå in säga att man ska vara ett neutrum, ett ”hen”, är inget bra. Det gör barn förvirrade".
Ännu en gång ett litet missförstånd angående vad genuspedagogik innebär. Ingen skall förneka något kön. Barn skall helt enkelt slippa påtryckningar utifrån angående vad som hör till just deras kön. Det finns ingenting som visar att flickor respektive pojkar är på ett visst eller har speciella behov avhängigt av deras kön. Det finns pojkar som även de genomgården så kallade "prinsessfasen" men de får snabbt veta att det inte är okej.
Klänning är ett laddat klädesplagg, fullt av värdeladdning.
Hur som helst så är det ju ingen som skall kalla ett barn för hen, det är underligt att det är en fråga som ens är omdebatterad, som att en pedagog på dagis skulle säga: "- Gå och lek med Gustav, hen vill leka med dig". Och där sitter lille Gustav och känner att" herregud vem är jag? jag är ju bara en snopp, jag känner mig så identitetslös nu".Nej det är inte tanken och om så vore så är barn inte dumma i huvudet de vet vilka de är utan att ständigt bli könade.
Det är när man inte vet vad någon har för kön som hen skall användas, jäkligt praktiskt om ni tänker efter. Istället för att säga den (som är opersonligt) eller han eller hon säger man helt enkelt Hen. Tada! inte svårare än så.
Inga barn kommer att lida men av det.Men vuxna sliter sitt hår och tänker herregud ett ord till? va fan!! Har vi inte tillräckligt med ord i svenskan? sedan kanske man känner sig lite myspatriotisk och anser att svenska är världens bästa språk och här ska vi inte influeras av andra språk som varken har han eller hon i språket, vad är det för fasoner. Ska det vara på det viset. Nej det var bättre förr.
Och du Claeson bara så du vet så är "hen" snarare ett utrum eftersom "man"snarare är en hen, men det var bara en parentes.
4 kommentarer:
Mycket bra skrivet!
bra skrivet Jerry! ordet behövs ju. har väl aldrig hört maken till så högljudda och direkt pinsamma argument. jag som trodde att det äntligen blivit fult att vara bakåtsträvande! tji fick jag.
ps. snart ses vi - det pirrar i min mage av pure excitement
Li : <3 rakt tillbaka. Min musa. Linn: tack du gulle.
Lena: samma här, ska bli underbart att se dig så mycket under så kort tid. Och nej det går aldrig ur tiden att vara konservativ.
Varför kan vi inte bara vara hon och han... Det blir så konstigt. Kramar från en Mamma som inte är så intresserad av genusdiskussioner.
Skicka en kommentar