Grubbel...

Jag hatar när det regnar när jag ska sova! Folk (Martin bland annat) tycker det är så muuuusit och sövande. Jag tycker det väcker mitt grubbelhumör, jag tänker på saker som har hänt för flera år sedan, fyllebråk, dumma sker jag gjort på fyllan och annat smått och gott, detta leder alltid till samma sak: Jag känner mig som jordens värsta svin och dynga, vältrar mig ur sängen, tjuter lite och sätter mig vid datorn. Nu har jag suttit och msnat med min frände Toffa som sysslade med ungefär samma som jag, jag gissar minus tjutandet (men är inte säker, han är en rätt så känslig kis). Fast idag så har faktiskt inte jag heller tjutit kan jag säga till mitt försvar. Men det brukar höra till. Jag har även grubblat på det faktum att folk ogillar mig så kraftigt, jag har en gammal ovän sedan många år, hon har dragit med ett gäng som tycker illa om mig de med, mest av gammal vana, precis som vi mest ogillar varandra av gammal vana och många inte ens vet varför vi blev osams från början. det är egentligen ingen stor grej, men ibland när jag vandrar i Kumla så får jag onda ögat av någon halvfrämling. Mycket läskigt! Sen har vi ju det här med kusiner av olika slag båda egna och hrm...andras, som av osagda anledningar helt enkelt inte står ut med min existens. Jag har heller inte alltid kommit överens med papis flickvänner genom åren värst bra, det har ju även hänt att jag själv inte vetat att jag varit osams med dem... Det har till exempel urartat till skitsnackarkampanjer från deras sida till min släkt, inte så listigt.
Det jag vill poängtera är att jag helt enkelt är en ganska avskyvärd person som kan tilldra mig så mycket ogillande från olika håll. Trist men det är ett obestridligt faktum.