Föräldraoro...

Det är svårt, härligt, pressande, skrämmande och alldeles underbart att vara förälder. jag känner ibland en skenande skräck i min buk, skräcken innefattar tanken "hämmar jag henne?" det är en av mina största orosmoln. Om hon jollrar mindre en dag så tänker jag "Åh herregud, jag har inte bemött hennes joller med tillräckligt mycket uppskattning, jag bjuder inte in till samtal, jag pratar för lite med henne" ja ni fattar grejen. Om hon ligger och frustrerat kör ner huvudet i marken och försöker ta sig fram men inte lyckas (åker snarare bakåt) så tänker jag hela tiden på nästa steg, på vad jag kan och ska och bör göra för att hjälpa henne i utvecklingen.
Det känns ju också som att hon är som en ny liten tjej varje dag, något nytt upptäcks, något förändras. Jag hinner inte med, hur kan det kännas så när jag är med henne största delen av dygnet? Självklart är det helt fantastiskt att se hur hon utvecklas. All denna oro för att göra fel, den måste jag kasta överbord, tror jag! och bara göra så som alla säger - Njuta av att ha ett så underbart barn, och ta saker som de kommer.
Eilie är glad nästan jämt och ler gomfyllt ofta och mycket, det är det bästa jag vet. Nu idag har hon lett mot massa gubbar på Maxi men när en jobbarkompis kom och vi gick och pratade så kollade Eilie på henne och blev lite surmule, men utan ljud. Hon är som Tilda, hon är vänligt mot dem som kanske inte alla andra är så vänliga mot.
Jag kom hem fr¨ån gymmet för en halvtimme sen, nu ska jag duscha, sen dricka te och kolla på Pretty in pink, om inte texten till Lost har kommit vill säga för då blir det Lost.
Men först av allt så ska jag kolla efter en aktivitetstavla till Eilie, vill ju inte hämma henne...